176 km lvg

Igår kväll ägnade jag mig åt samcykling. Tidigare under sommaren har jag cyklat tillsammans med andra en hel gång. Då var sällskapet 1 st. Nu var sällskapet 4. Rejäl klunga med andra ord.
Det var hela fjärde gången under denna säsong jag satt på racercykeln. Kilometersaldot är nu uppe i totalt 176 km. Det är förresten ungefär lika långt som jag cyklat Vätternrundan de två senaste försöken.
Tempot var huvudsakligen sakligt och jämnt. Inget att skriva roman om eller göra film av men kul ändå. Snittet landade på 35,8 och då ingick några långsamma kilometrar i och runt stan. Jag får väl i alla fall konstatera att sommarens (också) förhållandevis få kilometrar i velomobilen ändå hållit kvar någon slags ork i benen.

Men att cykla "utomhus" på det där viset var ändå lite för mycket. Nu är jag förkyld.

På tal om VR... gick här om dagen och anmälde mig till det där. Det blir sjätte starten och förhoppningsvis fjärde målgången.

Nu blev det liksom typ jättetrögt

Knepig rytm med jobbtider i kombination med större transporter och tidspress har resulterat i en hel del bil de senaste dagarna. I morse var det äntligen dags för velomobil igen. 

Om jag tidigare jagat 25-minutersgränsen enkel väg och följaktligen 50 minuter total pendlingstid så får jag nu vara glad om jag tar mig under 30/60-minuter. Det gjorde jag inte idag.
+ 4°C gör att man plockar på sig ett eller två extra lager av kläder på morgonen. När jag kör genom Sundby börjar lagren kläder kännas som om de är för många. Det blir ju varmt där inne i skalet. Samtidigt är jag inte så intresserad av att huttra och ha för kallt när jag stövlar iväg ut på morgonen.

Så från och med nu kommer jag inte att köra livet ur mig för att slå några rekord. Pendlandet ska få börja handla om att ta sig från A till B på ett behagligt sätt. Trots att kroppen tillåts varva ner och inte hela tiden försöker trycka upp farten så går det ju ändå ledigt 42-45 på platt mark. Egentligen en rätt hyfsad hastighet det också - speciellt för att vara en cykel. 
Men hastighetsmätaren ska man nog försöka hålla borta ur synfältet nu på hösten. Dels kommer vinterdäcken snart på och dels är det kanske absolut bäst att försöka ta det lite lugnt med ansträngningsgraden också - liksom försöka hålla en fin grund bara.

Nu väntar jag på ny belysning. Hittade en riktigt spännande lampa för en tid sedan. Lampan är beställd och planen är att den ska monteras i nosen. Mer om den senare.

Back in pendelbusiness

Andra veckan in på läsåret och först nu har pendlandet börjat på riktigt. Förra veckan blev den saken nämligen utförd medelst fransk ingenjörskonst som tyvärr nödvändigt ska förvandla olika flytande kolväten till koldioxid.

Men från den här veckan tänker jag alltså på kommande generationer och räddar världen genom att heroiskt samt självuppoffrande cykla till och från jobbet. Att både kropp och själ mår bra av detta (utöver självgodheten) tar jag som en välkommen bonus.

Det var ändå med viss tvekan jag satte mig i... ett fordon som i sin rustika utformning kanske mest påminner om något som någon gammal hastighetskåt amerikanare skulle ha satt sig i på 60-talet, innan han dundrade ut över Bonneville Salt Flats för att skriva historia i rekordböckerna.
Min tvekan handlade inte om farorna i att vara inklämd tillsammans med en brutal, lössläppt vansinnesmotor (för det finns ju ingen sån), utan snarare om att jag under helgen varit däckad av influensa.
Det lär ju förresten vara vetenskapligt påvisat att män faktiskt blir sjukare av influensa. Nämner detta i rent informationssyfte.

Alltså... Med lite influensarelaterad tvekan bar det av till Jakobstad. Första halvan gick ganska hyfsat men vid Sandåsen mjuknade benen. Man kan säga samma sak om hemresan. Känslan är ändå att allt är som vanligt, att formen är på den nivå den är, att det kanske går lite fortare när kroppen antikroppat bort alla dumvirusen samt acklimatiserat sig... och att det därmed är väl värt att blogga om.

Förresten... den där influensaforskningen... det är inte jag som forskat så skyll inte på mig.

Jag är inte bitter

För att nu ändå bringa klarhet i en detalj eller två... Jag är ju liksom inte bitter. 
För att bringa klarhet i föregående textrad så vill jag poängtera att det inte var ironi.
Jag är alltså inte bitter... på riktigt.

Vad svamlar jag om? 
För att klargöra den frågan vill jag hänvisa till föregående inlägg.
Jag sitter inte här och kastar pil eller släcker cigaretter på utprintade bilder av föreningsmedlemmar.
Jag har inte ens reflekterat över enskilda föreningsmedlemmars aktivitet/ickeaktivitet i Nykarlebyloppet. 
Jag är inte bitter på någon.
Konstaterade bara (så kortfattat jag kunde) att det numera är svårt att få ihop folk.

Nykarlebylopp, förbil och brasklapp

Det tolfte Nykarlebyloppet är avklarat. Efter fjolårets arbetsdryga megatillställning med både SFI-mästerskap och Nykarlebylopp under en och samma helg kändes loppet i år som en liten byatillställning - och det är nästan exakt vad det var. 

Jag ska väl redogöra för den egna insatsen i det här inlägget (det är min blogg, kan inte skriva om någon annan) men det får komma lite längre ner i text-sjoket.
Först ska jag nämligen ägna mig åt rubrikens sista ord och således även (utan att riktigt ha diskuterat med föreningen/styrelsen) sätta min näsa i blöt och dra igång gnällkvarnen.

Årets tillställning får mig nämligen att undra hur det blir med framtiden för loppet. Aldrig tidigare har det varit så svårt att få ihop gäng som kan hjälpa till med arrangemanget och då främst trafikvaktandet och dirigerandet i korsningarna längs sträckan. Vi saknade helt enkelt folk i flera korsningar. Visserligen ska alla cyklister följa trafikreglerna med väjningsplikt och hela faderullan. Men trafikvakterna är en stor trygghetsfaktor för cyklisterna och därigenom också en trivselfaktor. Dessutom kan det uppstå osäkerhet om vart man som ensam cyklist ska ta vägen ifall man inte känner banan och eventuellt missat någon skylt. Trafikvakterna visar riktningen. 
Hela arrangemanget med planering, anmälningar, bokningar, betalningar, lotteripriser, attiralj-anskaffningar, trafikorganisation (direktiv, parkering och avspärrningar) vid Stjärnhallen, skyltning längs banan, sopning längs banan, trafikvakter på alla viktiga platser, saftkontroller, uppdateringar av hemsida och uppdatering av info på hemsidan, förbilar, servicebilar, borttagning av skyltar samt säkerligen en hel del jag inte kommer på just nu... faller ner på allt färre personer.
Under fjolårets SFIM/Nykarlebylopp var det t.o.m. så att en del av föreningens medlemmar först trampade sig blåa på mästerskapet och direkt efter målgång tog tag i Nykarlebylopps-arrangemanget för att jobba med det i ytterligare fyra-fem-sex timmar. 
Speciellt en (1st) person i föreningen (styrelsen) drar ett helt kolossalt stort lass (och det är inte jag... ifall någon trodde att jag kör martyr-visan). Hatten av!

Pga. minskande antal talkoarbetare måste också arrangemanget krympa - något som iofs inte alls behöver vara negativt. Men för deltagarnas trivsel och säkerhet kan vissa funktioner inte dras in eller ens skäras i.
En grundläggande orsak till hela NCK och Nykarlebyloppet var några personers önskan om att cykla och bl.a. göra det i ett lokalt lopp. Föreningen grundades och loppet arrangerades. När Nykarlebyloppet startade 2003 kunde också merparten av styrelsen själva deltaga - precis så som önskat och planerat.
Sedan dess har loppet växt ur den kostymen och tyvärr(?) är det så att stora delar av arrangörsstaben är fast med sina uppgifter under loppet. Det brukar vara lite ombyte så att någon i alla fall ska kunna cykla något år - men ändå är det så att dessa några trots allt ställer och ordnar med arrangemanget på morgonen innan start. Inte den bästa uppladdningen ifall man har ambitioner att cykla snabbt. Numera finns det ju förstås flera cykellopp i nejden så Nykarlebyloppet är inte längre den enda möjligheten att få cykla lopp i våra trakter... men ändå liksom...

Frågan är alltså vart en dylik tillställning är på väg. Kan arrangemanget krympa och bli mycket "enklare"? ...Typ en sån där "Nå, åk nu-start" med minimal bemanning längs banan och enklaste möjliga tidtagning eller tappar vi då deltagare i så stor omfattning att loppet inte längre är värt att ordna?
Eller kunde en förening som trots allt har rejält över hundra medlemmar ändå i framtiden få ihop till en tillräcklig arrangörsgrupp för att åtminstone bibehålla loppets omfattning men också fördela arbetsuppgifterna på fler personer? En stor del av dessa kunde trots allt ändå cykla själva loppet. 

Det blir spännande att se vad som snurrar i skallarna nu när Nykarlebyloppet 2014 smälter in och utvärderas. Det är också spännande att se hur responsen från deltagarna kan tänkas se ut. Speciellt gäller det den nya gruppindelningen. Det skulle alltså vara grupper enligt en i förväg planerad hastighet... +38, 35, 30 och 25 km/h. Tanken var att +38 är en slags tävlingsgrupp och att de övriga ska vara cyklister som inte tävlar och som istället hjälper varandra med en jämn och fin farthållning enligt nämnda hastigheter. Tanken är att försöka hålla ihop de långsammare grupperna så att så många cyklister som möjligt får cykla sträckan tillsammans med andra - inte bli lämnade ensamma. Det fungerade väl si som så - vad jag kunde notera. Spräckta klungor kan iofs ha att göra med att någon varit optimistisk i anmälningen eller bero på tekniska bekymmer. +38-gruppen bör förresten nog heta Tävlings-/fri fart-gruppen istället. De ryck-cyklade och säckade ju tidvis ihop till typ 32 km/h trots platt väg.

"C'est la vie" say the old folks
It goes to show you never can tell


Jamen, jomen jag fick ju trots allt cykla loppet. I sann miljöekonomisk anda var årets förbilar nämligen helt muskeldrivna genom ett sinnrikt system av pedaler, kugghjul och kedja. Inga koldioxid-utspyende förbränningsmotorer här inte.
Och wow vad det var svårt att cykla med velomobil som förbil framför cyklisterna!
Speciellt eftersom "+38-gruppen" (som startade först) cyklade så ryckigt. Ryck och knyck är inte velomobil-melodin. I den kör man helt enkelt bäst genom att hålla ett riktigt jämnt tempo - eller en så jämn ansträngning som möjligt. 
Hade tänkt försöka hålla mig ca 50 meter framför men det blev i praktiken mera, mycket mera och tidvis oerhört mycket mera.
Blir det ett liknande arrangemang på nytt så vågar jag nog hålla mig lite mera kall och tidvis låta cyklisterna komma närmare. De har ändå ingen nytta av att ligga på rulle om det mot förmodan skulle råka ske under ett antal meter av loppet.

Jag hade svårt att i förväg veta exakt hur de skulle cykla. Förstod på ett ungefär var de skulle cykla långsammare och snabbare - eller var någon skulle försöka sig på att komma i utbrytning. Jag byggde ofta upp lite extra avstånd inför de längre backarna (och hårnålssvängarna) men om klungan samtidigt körde långsammare så blev avståndet plötsligt onödigt stort. 

Det var i alla fall kul att testa. Kanske mer om det en annan gång. Här följer i alla fall dagens kurvor och streck. Min hastighet är hit och dit - mest beroende på att jag allt som oftast ökade farten alldeles för mycket och därefter blev tvungen att vänta in klungan igen. Det där med ryck och knyck blev alltså till slut nog ändå dagens melodi - velomobilen till trots.

En till pliktrunda

Om en vecka är det dags för Nykarlebyloppet. Det blir nya grepp i år och betoningen är hastighetsgrupper - dvs. att man kan anmäla sig till grupper som ska cykla enligt en viss förutbestämd hastighet - så där på ett ungefär alltså.

Jag är med men ändå inte. Jag kör liksom förbil. Jag cyklar förbil. Det betyder att jag blir tvungen att ta i ifall det dyker upp några hårda lagtempogubbar som tänkt spränga alla tänkbara rekord.

Med velon har jag hittills aldrig kört ut till sjöbyarna så denna kväll tog jag mig ut till Monäs och Kantlax för att känna på backarna och vägbeläggningen. Backarna gick fint och om ingen cyklist i Nykarlebyloppet tokrycker i +40 uppför alla motlut så ska jag säkert hålla positionen. Ser det ut att bli starka cyklister som drar på hårt måste jag väl etablera lite avstånd innan backarna.

Största bekymret är egentligen vägbeläggningen. Den är... den är inte...

Monäsvägen går väl an på sina ställen men Kanäsvägen suger watt. Den oerhört grova asfalten absorberar all tänkbar hastighet framåt.

Andra sjön och Vexala skippade jag. Andrasjövägen måste jag nog tjuvträna lite på innan loppet. Måste veta lite hur hastigheten fördelas mellan nerförsbacken och uppförsbacken samt analysera hur mycket försprång jag måste ha innan svängen och klättringen upp.

När jag servade Wawen för någon dag sedan fick jag för mig att försöka ta itu med ett framhjul som roterat lite dåligt. Jag har noterat det tidigare men har på något sätt inte fått det åtgärdat. Bromsen har liksom legat på en aning. Har faktiskt kört länge med framhjulet i det skicket - även FM.

Äntligen fick jag det att släppa och nu rullar det som det skall. Kändes (kanske inbillat) också som om det gick lite lättare. Alla tekniska hjälpmedel för att cykla fortare är välkomna när man som jag cyklar/tränar så ofta som en hel gång i veckan.

Pliktrunda

Efter liggcykel-FM har jag gjort allt annat än trampat något som helst pedalfordon. Har dock vandrat omkring och varit cykelsjuk men andra göromål har helt enkelt fått lov att prioriterats högre.

Denna måndagsafton fick det vara slut på suckandet och stönandet över att inte träna så jag drog iväg på en kort vända för att gjuta olja på vågorna av oro i kroppen.

Det började med pang och krasch i rondellen ute vid Campen. Det är jättebra att de ska göra något åt den bedrövliga vägbeläggningen men jag var inte riktigt förberedd på de skarpa kanterna som ju uppstår när den befintliga ytan är borthyvlad. I Socklot saktade jag inte heller ner tillräckligt och hopp-studs-skakade fram över de fem metrarna grus.

Sedan blev det bara Bennäs och hem igen via åttan. Mellan Bennäs och Kovjoki är den faktiskt ganska OK för velomobil. Vägytan är bra på vägrenen som i sin tur är tillräckligt bred. Hastigheten kunde växa i lugn och ro mellan Mysinge och Kovjoki.

Så. En runda som i egentlig mening saknar allt tänkbart nyhetsvärde, en måndagsrunda, en runda i grått väder, En fullständigt anonym runda, en runda jag inte skulle komma ihåg nästa vecka om jag inte skrev upp den på en blogg, en runda havregrynsgröt helt enkelt.

Men havregrynsgröt är bra.

Liggcykel-FM. Liten rapport

Det bör sägas direkt. Liggcykel-FM är inte en tävling som andra tävlingar. För det första är det mest en trevlig sammankomst för en liten grupp entusiaster som har fattat tycke för liggcykel... och cyklar överhuvudtaget. Flera cyklister hade allehanda spännande hemmabyggen med sig och det handlar mycket om den alternativa cykeln (jämfört med "traditionell" sådan) som fortskaffningsmedel. Liggcykel är överlägsen den vanliga cykeln på många punkter. Bekvämlighet och fart i första hand.

Som vardagscykel på landsväg och för längre transporter är liggcyklar alltså mycket bättre men har av olika anledningar - traditionens makt - marginaliserats. Sedan finns det givetvis områden där liggcyklar inte fungerar fullt så väl. Skogen är en sådan plats - även om det faktiskt finns några riktigt skickliga "liggcykel-mtb-cyklister". En väldigt härlig fattybike (liggcykel så klart) fanns med på träffen. Ägaren nyttjade den cykeln i sidotävlingen och knepiga balansakten "långsammast på tvåhjulig liggcykel". Den tävlingen vanns av en farbror på ett oerhört skrangligt hemmabygge.

Liggcykeltävlingar är inte helt och hållet rättvisa ur idrottsligt perspektiv. I en vanlig cykeltävling kommer UCI's strikta regelverk emot vilket hindrar cyklarna från att ha avgörande skillnader. Det är helt enkelt cyklisten som ska vinna tävlingen. Bland liggcyklarna finns inget sådant regelverk. Regler finns men visserligen men de stipulerar snarast hur "icke-bakåtlutad" man får vara och liknande - dvs. ifall man inte sitter tillräckligt bakåtlutad så räknas det inte som liggcykel. Här är de officiella grundreglerna för den intresserade. I den länken finns inte helt täckta liggcyklar (velomobiler) vilket också finns som klass. De olika modellerna delas alltså grovt in i olika klasser. Grovt sagt kan man säga att tvåhjuliga helt täckta cyklar är snabbast. Någon sådan deltog inte. Därefter är det trehjuliga täckta cyklar (velomobiler) och därefter följer tvåhjuliga öppna cyklar och sist öppna trikes (trehjuliga).

Deltagarna cyklar och tävlar inom sin respektive klass men inom dessa klasser kan det också vara stor skillnad på cyklarna. Cykeln har följaktligen en väsentlig andel i hur snabbt man cyklar.

Kom fram till Nokias testbana någon gång kvart över tio och började montera ihop Wawen. Allt fler cyklister samlades och mellan 11-12 var det inskrivning samt utdelning av nummerlapp och chip.

Banan vi tävlade på är ca 1,8 km lång. Den har en liten backe på norra sidan (vid den lilla kurvan på kartorna nedan), en lång kurva som övergår i en raksträcka som sedan avslutas med en ganska tvär kurva. Enkelt och sakligt - på något sätt.

Wawen genomgick sin beskärda del av aerodynamisering. Nya aerostjärten var förstås på och skarvet tejpades. Använde nu också hjulkåporna av kevlar. Har inte kört med dem tidigare då de är en aning mer omständliga att plocka på och av än de svarta tygkåporna. Det ska ju ändå pumpas däck med jämna mellanrum. Fothålet fram skulle jag täcka in före tävlingen men jag hann helt enkelt inte med det. Tejpade provisoriskt fast hålet men bara delvis. Tror det var bra att låta det vara lite halvt öppet pga. värmen. Ena spegeln togs bort.

Första grenen för dagen var 200 m sprint med flygande start. I slutet av den långa raktsträckan (vi körde medsols) mättes 200 meter upp och chip-tidtagningen registrerade medelhastigheten på den sträckan. Det gällde alltså att få ur sig högsta möjliga hastighet precis vid början av de 200 meterna och orka hålla hela vägen. Starten skedde vid sidan av mätsträckan vilket innebar att man hade ett knappt varv (ca 1,6 km) på sig att disponera fart och kraft. Jag fick ihop 66,562 km/h och tyckte att det fungerade rätt hyfsat med min timing på mätsträckan. Missade i alla fall inte med att ha för mycket fart för långt före och hade inget riktigt krut kvar efter mätsträckan. Vilade en stund och gjorde ett nytt försök med huven/visiret helt nedfällt (det var öppet med ca 6 cm på första försöket). Testade med lite försiktigare fart i långkurvan och accelererade hårdare in mot mätsträckan men det blev inte bättre. Skulle nog ha fått göra ett tredje försök men insåg att det var kört. Dessutom hade vi ju 1h-loppet på kommande. Vinnaren Tero Haapanen är stark. han drev upp sin Strada Carbon till 70,182 km/h. Hans taktik var förresten intressant. Han körde först ett helt varv i vilket han sakta byggde upp hastigheten för att först vid andra passagen trycka till ordentligt. Tror det var en bra taktik. Visst hade jag som målsättning att nå över 70 själv också. Trodde nog att det skulle vara möjligt men det var det alltså inte. Jag får helt kallt konstatera - än en gång - att mina ben inte är några spurtarben. Nåväl. Det räckte (med nöd och näppe) till en andraplats.

Kl. 17 var det så dags för start på 1h-loppet. Alla klasser startar samtidigt och kör en timme runt banan. Eftersom det är stor skillnad i hastighet sprids cyklisterna snabbt ut över hela banan och det är konstanta varvningar - varav vissa alltså med stor fartskillnad. Det gäller således att hålla en hel del koll.

Vi startade precis före backen och jag försökte accelerera uppför den så lugnt som möjligt. Krämen skulle ju inte få försvinna redan då. Taktiken var att försöka använda de första varven för att hitta någon slags rytm - en rytm jag skulle kunna hålla i en hel timme. Tero Haapanen visade sig snabbt vara på G och drog förbi mig över backen redan efter start (han startade lite bakom). Det är inte tillåtet att ligga på rulle (inte så stor nytta i velomobiler heller) så jag lade mig ett antal meter bakom honom och höll mig där. Övriga velomobiler sackade efter ganska omgående. Tyckte att tempot var var lite i överkant för min del. Haapanen körde på väldigt starkt. Speciellt upp över backen och på banans norra del höll han högre tempo. Sedan tog jag ofta in lite i slutet av långa kurvan och längs raktsträckan. Efter tio minuter insåg jag att jag absolut behövde släppa en smula på trycket och försökte då hitta den där perfekta rytmen. Haapanens blå Strada blev allt mer avlägsen framför mig. Efter 20 minuter hade jag hittat ett lämpligt flyt. 

Merparten av banan körde jag med 57/11. Upp för backen växlade jag ner till 57/12 och gick på den växeln ännu en bra bit ner för backen så att benen och kadensen fick öka lite extra innan jag åter petade till 11. Ungefär samtidigt som jag fick det där flytet började jag åter närma mig Haapanen. Trenden var tydlig och det var åter igen främst längs långkurvan och raktsträckan som det märktes mest. Plötsligt (vid ca 27 min) var jag tätt inpå honom. Körde efter honom ett varv och försökte/kunde hålla igen en smula under det varvet - speciellt på bortre rakan. Varvet därpå kände jag att det eventuellt kunde tänkas finnas lite extra kraftreserv att gå förbi så jag försökte trycka till längs långkurvan och raksträckan för att passera och etablera lite avstånd. Fortsatte hålla ångan uppe ordentligt ett antal varv i ett försök att öka avståndet. Han bet sig kvar en stund och höll väl 10-30 meter bakom mig ett par-tre varv men till slut krympte den blå fläcken i min backspegel och vid drygt 40 minuter såg jag honom (tack och lov) inte mer. Jag hade hållit mig en aning över tröskeln medan jag försökte dra ifrån och både ansträngningen och pizzalunchen började kännas. Det där flytet hade jag väl ändå inte riktigt tappat trots "rycket" och det fungerade rätt hyfsat att hålla någorlunda fart. De sista åtta minuterna sjönk farten en aning men det kändes inte överdrivet oroväckande. Jag var ändå mest orolig över att Haapanen skulle hitta nya krafter och plötsligt dundra förbi. Jag skulle nämligen ha haft ytterst små möjligheter att själv öka och svara på något sådant. Men när inget blått syntes i backspegeln vid 55 minuter började det kännas rätt säkert. 

När det viftades med rutiga flaggan vid min 1h-målpasage visade Garmin på 1 timme och två minuter. Vet inte exakt hur det räknas det där med när den där timmen går ut men det är också ganska mycket sak samma. Garmin visade 52,7 i snitt men de officiella siffrorna är 51,690 kilometer på den där timmen. 

(Garmin visar förresten 66,4 som toppfart och det stämmer ju inte alls. Finns inte i kurvan heller)

För min del var liggcykel-FM därmed över. De flesta andra (läs hårdingarna) cyklar även idag (söndag). Idag är det nämligen "långloppen" 6h och 12h som går av stapeln. De cyklas förstås delvis samtidigt. Finns också ett 24h-lopp som startade (skulle ha startat) igår kväll men jag tror inte någon anmälde sig till det.

Teoretiskt hade det varit kul att också köra 6h-loppet men utan någon som helst distansträning bakom mig skulle det bara vara en enda lång - ja i alla fall 4 timmar - pina. Kanske nästa år.

Konkurrensen är givetvis inte så bred. Det finns ju inte så många velomobiler i Finland. Men dusten med Haapanen var hård och jag fick slita ont för segern. Fanns inga krafter kvar för fler varv när timmen var färdig. Så ska det vara! De övriga velomobilisterna körde nog också fort men det blev ändå en lite större lucka mellan tvåan och trean.

Palaver efter målgång.

Härlig, uppsluppen, familjär, hjärtlig och på alla sätt och vis en riktigt trevlig tillställning. Suveränt!

Därefter var det bara att plocka isär velon, stuva in den i bilen och leta sig hemåt via något ställe med skräpig hamburgermåltid och mörkbrun dryck jag bara dricker i samband med cykellopp. Den är extragod just då. Det blev abc i Kuortane. Åk dit en lördagskväll vid 10-tiden. Det rekommenderas!

FM

Lyckades på något sätt få in Wawen i bilen. Nosen, stjärten och bakhjulet är avmonterade och de gick att pussla in vid sidan av själva grundchassit. 
Bytte tillbaka till Marathon Supreme på bakhjulet. Litar på testerna som pekar på att det har lägre rullmotstånd än Kojak. Det har större luftvolym också så jag får marginellt - alltså verkligen marginellt - större utväxling.
Skulle egentligen ha täckt fothålet framme i nosen men har inte hunnit med det. Får bli högst provisoriskt fixat imorgon. Tejp är bra till många saker. 

Det blir onekligen riktigt kul att få köra på bana.
... och träffa andra.

Mitt emellan två lopp

Om man ännu ska älta Botniacyklingen en liten smula så...
... var snittfarten de första 11 kilometrarna fram till E8 49,9 km/h.
Vid Maxmobron (30,5 km) hade det sjunkit till 46,7 km/h
Vid Kvevlaxbron (52 km) var det nere i 44,65 km/h
Där kunde, borde, skulle det ha stannat enligt egna målsättningar.
Men i Lillkyro (76 km) var siffran 42,5 km/h.
I Storkyro (89 km) hade det krympt till 41,7
... för att slutligen droppa till 40,5 vid målgång.
Som sagt. Det brast,

På lördag är det liggcykel-FM.
Jag kör bara 200 m sprint och 1h-loppet.

Hade en gång en idé om att 1h-loppet ska köras med 50+ i snitt men den målsättningen får jag förmodligen slänga all världens väg. Precis allt jag gjort den senaste tiden har varit helt tvärtom mot vad man borde göra i förberedelserna inför tävling.
Har skrapat/målat hus (det tar aldrig slut och kommer att uppta mina somrar i minst tre år till) samt jobbat intensivt med ett arbete/projekt som har en (av flera) deadlines imorgon fredag.

Har jag tränat? ... eller helt enkelt bara cyklat? 
Nä! ... förutom förra helgens ugnsbakade fisk då alltså.

Så för en stund sedan måste jag bara ge mig tid att sticka iväg på en kort, kort, kort runda.
Däcken pumpades inte (gav mig inte tid) till deras mest fördelaktiga tryck men huven (taket) plockades på.
Det blev drygt 20 km och snittet 48,7. Plockar jag bort två minuter av lallande i stan så får jag ett snitt på 49,7. På en bana är väl 50 inom räckhåll men då måste jag hålla på i 40 minuter ytterligare. Hmmm... hmmm...

Men så blev jag plötsligt också lite lätt förvirrad. Bytte ju till Schwalbe Kojak bak. Kojak ska vara snabba. Det har jag både hört och läst. Har kört med Marathon Supreme som väl kan anses vara något slags vardagsracer-touring-däck. Idag noterade jag dock ett rullmotståndstest som tydligt pekade på att Marathon Supreme har lägre rullmotstånd. Så...
Borde jag byta tillbaka?

Botniacyklingen - Rapport

Fågel och fisk - min prestation i ett nötskal.

Inledde morgonen med en dubbelportion gröt. Det var bra. Tillsammans med övrig mat och energitankning inför denna söndag så lyckades intentionen att i alla fall inte gå tom. Med tanke på gångna magbekymmer så var det min centrala farhåga.

I arla morgonstund trampade jag iväg på de 47,5 kilometrarna till Vörå. Försökte köra lugnt men fick antagligen nog ändå betala lite under själva loppet.
Därefter incheckning vid Norrvalla och arrangemang med chip och nummerlapp. Sedan väntan på start.

Körde i simbyxor. Att stå vid starten på ett cykellopp med simbyxor och helt uppdragen cykeltröja kändes så fel, så fel. Alla mina tvångstankar om etikett och regler angående klädkoder utsattes för ett bombardemang av ångestfyllda attacker. Höll vardagsshortsen utanpå så länge det gick innan start och dök sedan illa kvickt ner i velon.

Den som läst föregående inlägg vet att ursprungsplanen var att komma först i mål trots att jag startade sist. Tävlingsgruppen hade 20 minuters försprång. Motorcykeln drog väl i 30 en kilometer och därefter var det i princip full gas som gällde. Jag gick enligt taktiken bära eller brista. Banan är 106 km och jag utgick från att jag åtminstone skulle in under 2:30. Kortesjärvirundan är 108 km och den har jag kört på 2:26.
Första biten ut till E8 gick lekande lätt. Snabbt och roligt längs den kurviga vägen. Från E8 och ut mot Maxmo fortsatte det i samma stil. Där är det dock backigare så rytmen blir en annan. Under flera sträckor är det lätt nedförsbacke och böljande väg. Ställvis så pass många svängar att jag inte skulle ha varit intresserad av att köra fortare än jag gjorde. Övriga cyklister passerades på löpande band.

Genom Maxmo och ut mot Vassor gick det fortfarande riktigt bra. I Vassor är vägen inte i strålande skick och över ett litet backkrön körde jag rätt över ett stort tjälskott så att hela Wawen lättade och högerknät slog hårt i velomobilens skal. En viss ömkan och några fula ord över smärtan men jag var glad att jag fortfarande hölls på hjulen. Under luftfärden vred sig Wawen (det var en kurva också) så att den inte landade helt i färdriktningen och däcken nappade aggressivt tag i asfalten så att jag fick ett kast i andra riktningen.

E8 till Kvevlax kändes lite halvtrögt och det var nog här som det slutade att vara fågel och övergick till [överkokt] fisk. Pga. broarbete skulle alla kliva av och leda cyklarna över Kvevlaxbron. Vi velomobilister fick tack och lov sitta kvar och bara trampa i promenadtakt. Av tätens försprång på 20 minuter hade jag inte knaprat in mer än 8,5 minuter fram till mellantiden och med trytande ork insåg jag att det slaget var förlorat.

Från Kvevlax och iväg mot Kyrolandet gick plötsligt Wawen inte fortare än 42. Var inte andfådd och pulsen var långt från taket men benen ville inte vara med längre. Samtidigt började fötterna värka.
Alltså... Jag har haft stora problem med sprängvärk i tårna så länge jag cyklat. Alt ordnade upp sig när jag köpte Bont-skorna som kunde formas efter foten. Dessutom är de tokstyva och ger foten ett mycket bra stöd. De har varit riktigt sköna. Därför bytte jag till racerpedalerna så att jag nu skulle få köra i dessa - för mig - perfekta skodon. Det hjälpte inte.
Det var inte bara tårna som värkte - båda fötterna brännvärkte till sin helhet och i kombination med trötta ben sjönk trampmoralen ner under 40. Det blev inte bättre av att illamåendet började bubbla upp någonstans bakom svalget. Värmen tog slutligen ut sin rätt. Sista 35 kilometrarna tänkte aldrig ta slut och hastigheten höll allt närmare 35. Sluttiden blev 2:37

Det brast med andra ord och missnöjet pyr men förvånad är jag väl egentligen inte med tanke på förutsättningarna.
Tiden borde ha varit högst 2:25 (baserat på motsvarande rundor) och snittfarten någonstans kring 44 km/h. Nummerlappen borde dessutom ha kapat ytterligare 5 minuter.

... Sedan var det bara att cykla de 47,5 kilometrarna hem igen.

Frågeställningar:
- Var fotbekymren åsamkade av en annan typ av belastning inne i skon? Foten ligger mera mot hälen på skon än när man cyklar på vanlig cykel. Men skorna är i och för sig så precisa till storleken att foten inte ska kunna vandra inne i skon... men ändå?
Eller kan det ha något att göra med värmen och balansen av vatten och mineraler i kroppen.

Fötterna värkte inte på hemvägen.

Botniacyklingen

Börjar känna mig något så när återställd efter den argsinta bakterie som däckade mig förra veckan. Återställd betyder att jag fungerar till vardags. Cykling är ett oprövat tillstånd i dessa postbakteriala tider och jag misstänker att ordet katastrof-form lär slå i pannbenet när jag trampar förbi Kvevlax på söndag.

På söndag begår jag alltså nypremiär på Botniacyklingen. Eftersom jag tömde systemet (kroppen) och har haft svårt med att få igång ätandet och magen, siktar jag på att inte cykla alls innan söndagen. Undantaget blir en kort runda imorgon (lördag) för att se så att cykeln är i skick. Taktiken är nu att bara tanka energi och inte göra mig av med den innan söndag. Form, styrka och uthållighet må vara färskvara men kanske det finns lite gammal halvhärsken sådan i källaren då när det gäller. Jag får försöka gräva.

Jag är ju - förstås, givetvis, självfallet, naturligtvis - på väg dit med Wawen. Därför startar jag i år i motionsklassen och i sista startfält. Det kändes konstigt att anmäla sig till Botniacyklingen och kryssa i motionsklass. En ny upplevelse helt enkelt.

Ursprungsplanen var att ändå försöka komma i mål först av alla - dvs. att cykla förbi varenda en inklusive täten i tävlingsklassen. Det tror jag bakterien satte stopp för så jag kör nu helt enkelt bara runt och ser vad som händer. Förresten är det väldigt behändigt att få skylla allt på en bakterie. 

Jag som hade bästa formen på minst tio år och så...

Botnian är också lite uppladdning inför FM som går om en vecka. Wawen genomgår just nu en viss racerifiering och jag har under kvällen bytt lite komponenter. Tänkte inledningsvis köra Botnian med de däck som satt på (Marathon Supreme bak och Durano fram).  Till FM satsar jag på Kojak bak och Ultremo ZX fram. Kunde inte hålla mig så jag byter däcken redan nu till Botnian. Blir intressant att se hur de fungerar. Det lär ska vara ljusårsskillnad i rullmotstånd om man ska tro kurvorna på ett X&Y-rutmönster. Jag kanske inte behöver trampa. Det skulle vara rätt skönt.

Blev inte färdig med servicen. Måste ha nytt fälgband till bakhjulet och så behöver jag ny kedjeolja. Sådant får fixas imorgon. Racerpedalerna åker förresten också på så att jag får köra med riktiga skor.

Varmt blir det förresten. Varmt något så djävulskt sägs det. Härligt!

Deffar mig

Tisdagskvällen - feber
Onsdagen - Krasslig, dålig aptit, feber.
Torsdagen - Hade biljett till dagsprogrammet på Pori Jazz. Kände mig halvhyfsad på morgonsidan och beslöt åka. Fel beslut. Men när barn och barns flickvän var med ville jag ju inte bara helt kallt abryta det hela och dra hem. Låg mest i skuggan, pimplade vatten, halsade burana, besökte bajamaja och försökte få en gnutta behållning av John Nemeth, Larry Carlton, Bettye LaVette, Suzanne Vega och gamle geten Bob. Turligt nog hade jag möjlighet att få sova på hemresan. En rent helvetisk dag på Skrivarholmen.
Fredag - Knockad, hög feber och täta toalettbesök.
Lördag - Samma visa. Kravlade mig till läkare. CRP-prov. Labbet stängt på helgerna så läkaren gjorde en kvalificerad gissning och ordinerade medicin.
Söndag - Ganska trögt ännu på morgonen. Rapportering vid Hvc och nytt CRP-prov. Värdet bättre. Orkar nu också vara uppe. Den kvalificerade gissningen var gissningsvis korrekt. Bra!
Bältet är dock för långt.

Så... Dylan eller Osmosal?
Jag försökte vila upp mig och skärpa till mig inför Dylans spelning. Kom mig ganska långt fram i publiken när det ännu bara var en kvart kvar till konsert-start. Gubben ville ha ytterligare en akademisk kvart innan han drog igång och varje minut av väntan tärde hårt på krafterna. I slutet av andra låten blev jag tvungen att ge upp och söka mig bakåt för att få sittplats... utan fri sikt mot scen och med lite halvdämpat ljud.
Nåväl. Gubben gjorde en spelning som överraskade positivt. Jag hade väntat mig en jämntjock pliktfylld genomkörare men det var hyfsad variation, även om jag (tyvärr) ändå gång på gång får konstatera att de senaste årens material är förhållandevis fantasilöst. Nu åker man ju kanske inte för att liksom se&höra Dylan leva upp till fornstora dagar eller dra till med en musikalisk publikfriarshow heller. Inget smörande från den gubbens håll - även om han ju faktiskt verkade vara på något slags uppåt-humör enligt Dylan-skalan. 

Så här efteråt är det väl ändå OK - Jag menar bara att jag kom levande från Skrivarholmens bajamajor och lyckades ta del av hela Bobs spelning trots allt.
Osmosal ger en rätt fin känsla efteråt - när glaset är tömt. Medan det dricks känns det mer som Dylans spelning i Hfors 2003 - grått, vämjeligt, ljummet, tungt och svårforcerat.

Idag försöker jag äta ordentligt för första gången på...

WAW vs. SLC

Håll i hattarna där ute! 
Här följer nämligen ett forskningsinlägg som gjort att jag redan bokat frack och skrivit tal inför kommande Nobelfest.

*Trumvirvel*... Fietser/Katanga Waw vs. Cervélo Soloist Carbon

Waw 137

- Årsmodell 2012

- Ca 30 kg.

- Blandad Shimano växelgrupp. 3 x 9. Största växel: 57/11

- 20" framhjul med Schwalbe Durano, 26" bakhjul med Schwalbe Marathon Supreme

- Gul

- Dragkrok

Cervelo SLC

- Årsmodell 2006

- Ca 7,5 kg.

- Campagnolo Chorus 11. Största växel: 53/11

- Campagnolo Bullet Ultra 80, Michelin Pro 4.

- Röd och svart... och lite vit + lite rosa på sadeln.

Sträcka: Nykarleby -> Östra åvägen -> Jeppo -> Pensala -> Jussila -> Munsala -> Nykarleby = 48,8 km.

Förhållanden: Finsk sommar - plusgrader. Vind - ja - både med och mot.

Förberedelser och förutsättningar: Har nästan enbart kört Waw sedan mars och har totalt hela 80 km på Soloisten i år. Sträckan kördes på helt olika dagar och utan specifika förberedelser. Försökte dock köra med en känsla av samma ansträngning när sträckan (efteråt) cyklades med Soloisten.

Batteriet på pulsmätaren är slut. Har inte skaffat nytt. Wattmätare? Pfffft...

Överraskning: Vägen var avgrävd vid Lojlaxviken vilket innebar extra omväg på grus under andra rundan - och således endast på rundan gjord med Soloisten. Ca 800 m längre. Har försökt synkronisera kurvorna nedan men pga. omvägen stämmer de inte exakt.

Viktig hastighetsgraf. Waw: Gul kurva, SLC: Blå kurva.

Resultat:

Waw: Tid:  01:01:43, snittfart: 47,5 km/h, toppfart: 57,6 km/h

SLC: Tid: 01:25:49, Snittfart: 34,7 km/h, toppfart: 43,3 km/h

Skillnad: 12,8 km/h

Hög toppfart (sprint) var inte prioriterad - bara att hålla högt, konstant tryck på pedalerna.

Vetenskaplig utvärdering: 

Nyhjälplösheten med racercykeln resulterade i en komplett helkroppströtthet redan efter halva sträckan. Armarna tog stryk. De långa vevarmarna och kroppens position med mycket snävare höftvinkel resulterade i känningar som i sin tur orsakade ältande om vad det är för dumheter man egentligen håller på med. Detta ältande kulminerade mellan Jussila och Munsala då jag insåg att jag redan skulle ha varit framme i Nykarleby om jag kört Waw istället. Jämfört med tidigare års Pensalarundor gick racercykelrundan nu något långsammare. Gamla rekordet (ensam) är 38,5 km/h i snitt.

Med racercykeln blev jag tvungen att jobba 24 minuter längre tid än i Wawen - detta på en knappt 50 km lång (kort) sträcka. På racercykeln genomförs alltså slutet av rundan med större trötthet och mer slitna muskler. Något som ökar skillnaden är dessutom att man i liggcykeln kan slappna av med mycket större del av överkroppen. Mer energi kan sparas för benens arbete.

Omvägen med grus tog sannolikt bort en liten aning av snittfarten med Soloisten. Vi kan väl säga typ 0,2 km/h. Vetenskapligt uppskattat mellan tummen och pekfingret.

Upplevelsemässigt konstaterande:

Soloisten går mycket fortare. Man upplever att vägen och landskapet susar förbi med hög hastighet. Luftdraget ökar känslan. Friheten kittlar euforiskt. Ord som "stark" och "snabb" trycks fram i min inre Dymo Label Maker. Sedan ser man på hastighetsmätaren, väcks upp till en brutal verklighet och blir deprimerad.

Konklusion:
Det här var ett synnerligen lärorikt test.

Lugnt är tungt men ganska trevligt

Med bestämdhet och pondus gick jag in för att avklara dagens runda på ett riktigt lugnt och sansat sätt. Benen skulle arbeta lätt, lät, lätt. Pulsen skulle hållas låg och andfåddhet skulle inte finnas på kartan. Det fungerade riktigt hyfsat och jag lydde mig själv till punkt och pricka. Inte på en enda meter tryckte jag på med någon som helst överdrivet ansträngande kraft.

Två vägsträckor fanns på önskelistan. En av dessa är den korta sträckan mellan Alahärmä och Ylihärmä - närmare bestämt vägen som går på östra sidan ån. Helt fantastiskt tjusig och böljande väg.
Den andra sträckan är Kaurajärvi - Komossa - Kimo. Också en härlig cykelväg och nu för första gången avklarad i velomobil. Det blev inte sämre av det.

Märkligt nog gick jag dock helt tom i Komossa så det blev väl inte så prima som det kunde ha varit.
Vet inte varför energin försvann. Mat fanns i magen och jag hade verkligen lyckats med målsättningen att ta det lugnt. Jag var med andra ord inte alls sliten eller trött. Bara tom.
Nåväl... rejält med socker vid Fjärdsändan gjorde så att sista biten hem blev uthärdlig.

Dagens runda var med andra ord en sån där sightseeing-runda. Svårt att genomföra men möjligt ifall man verkligen bestämmer sig.

Jag har tidigare hållit mig borta från riksåttan. Det ska jag fortsätta med. Den vägen är ett skämt, ett dåligt skämt.

På två hjul i Pensala

I övrigt cyklade jag på tre hjul men den snäva högersvängen i Pensala-korsningen skedde med frejdig fart (30,5 km/h) och slagsida.

Före avfärd monterades två hjuldukar på bakhjulet. Teoretiskt ska det minska turbulensen i hjulhuset. Det är ändå 36 runda ekrar som ständigt vispar omkring i luften där inne. Yttre ändan av ekrarna roterar tidvis ändå med en hastighet av närmare 45-50 km/h genom luften i hjulhuset. Med hjulsidor torde man få bukt med en del av det luftmotståndet även om det inte är samma skillnad som med diskhjul på tempocykel.

En fotbolls-VM-sommar

En fotbolls-VM-sommar är ju inte som vilken sommar som helst. Hur självklart är inte det påståendet? Men en fotbolls-VM-sommar med matcher som spelas i vår ljusa sommarnatt är inte som vilken fotbolls-VM-sommar som helst. Fotbolls-VM-sommaren blir helt enkelt lite mer magisk på natten.
Tänk bara på 94... Maradona, Romário, Bebeto, Baggio, Baresi, Hagi, Stoitjkov... och Brolin... och hela svenska landslaget. Ljuva nostalgi!

Och vilken fotbolls-VM-sommar det här är. Fullt av härliga, positiva överraskningar. Algeriet, Chile, Colombia, Mexiko, mm. - länder vars spelare man ju nog visste kan sparka boll men som vred upp intensiteten ett par extra snäpp och bjöd (bjuder) på riktigt fartfylld, rolig och spännande underhållning.

Som finländsk medborgare - och alltså ständigt utan "eget" land att hålla på i VM - har jag med tiden konstruerat vissa favoriter. Man gör ju så.
Lågstadiets mattebok omgiven av inköpt skyddspapper med Allan Simonsen i Mönchengladbachs mundering och (senare) EM 84 drog förstås fram Danmark som en av dessa favoriter och det lever kvar än.
Sverige och Norge lunkar fram direkt bakom på favoritskalan. Men inget av dessa landslag är ju som bekant med i Brasilien.

Holland var länge en annan favorit. Varför? 
Det är självfallet en ren konstruktion baserad på lösa känslomässiga infall. Cruyff såg jag ju liksom aldrig live på TV men hans rykte, förlusten mot Tyskland i VM 74 (som jag alltså bara läste om + tjusiga bilder i bokverket Horisont) och orange spelartröjor etsade in landslaget i min tidiga fotbollshjärna. Att ett mer grundmurat intresse för landslagsfotboll sammanföll med eran då Van Basten, Gullit och Rijkaard trillade boll bidrog nog till att Holländska landslaget länge var ett gäng jag hejade på. Det hejandet kom senare av sig.
Grannlandet Belgien följde med på köpet tackvare en fin generation på 80-talet. Pfaff var grundbulten i det favoritskapet och det kryddades av sådana som t.ex. Scifo.
Man får därmed en tydlig bild av hur favoritlandslagskartan såg ut - Danmark, Holland och Belgien - små länder bredvid Tyskland.

Men man får inte glömma de brittiska lagen plus Irland. Det är nog tipsextra och 
Monthy Pyton som delvis gjort att dessa landslag var (och är) högt på listan.
(Monthy Pyton representerar alltså det genuint brittiska och allt som hör dit)
Lite anglofili skadar väl inte? Eller?
Dessutom ser inte brittiska fotbollsspelare ut som fotbollsspelare - på något sätt.

Till sist, bland favoriterna, måste jag väl nämna Italien. Italien är helt enkelt stil. Punkt slut.

I princip bara Europa här ovan och det beror på att jag inte riktigt haft några favoriter från annat håll.
Brasilien måste man ju gilla en aning så länge Sokrates var med, men därefter har jag inte brytt mig nämnvärt om dem - förutom kanske ändå lite ännu under Dunga-generationen. 
Ja, ja, ja. De spelar ibland tekniskt helt otroligt fantastiskt men hela grejen med tårar och stjärnstatus blir bara för mycket. Briljansen i deras spel blåser all världens väg när det ska ramlas värst i hela världen. Stjärnor ska ha lite jävlaranamma också - som Romario. Fast jag är väl bara nostalgisk och kan inte se det hos dagens Ronaldo*-wannabees.
(*Alltså inte Christiano)

Afrikanska lag brukar jag ibland hålla på "för stunden". De blandar och ger så oerhört mycket att man hoppas att de ska få utdelning. Asiatiska lag har jag inte riktigt fått grepp om. Iran spelade iofs tidvis riktigt fränt i år. Det var härligt att se.

Och så var det det där med Tyskland...
Njä. Den självklara fotbollsstormakten som alltid vinner efter 90 minuter var ju laget som de övriga skulle spöa men som de alltid bara stångade sig blodiga mot - speciellt mot den kantiga och oerhört effektiva stoppklossen Jürgen Kohler. 
Gud vad jag tyckte Jürgen Kohler var jobbig! Jag har knappt kommit över det än.

Spanien? Nä. OK... de lyckades bra under en tid och Iniesta är väl svår att inte gilla men annars... fin fotboll men för mycket vurmande hit och dit.
Frankrike har jag aldrig begripit mig på. Vet inte varför. Kanske samma grej där som med Spanien - det vurmades för mycket då när det begav sig.

Den här fotbolls-VM-sommaren har allt (nästan i alla fall) ställts på ända. Lag jag inte (av någon konstruerad anledning) tidigare gillade (läs t.ex. Mexiko) bjöd nu på underbar entertainment. I avsaknad av Danmark håller jag väl inte på något lag. Däremot skulle jag vilja se Brasilien förlora men vet samtidigt att de är viktiga för den fortsatta dramatiken. Kanske, kanske har de i alla fall skrämts upp rejält och det räcker långt i alla fall. Mer än någon annan förbundskapten får Scolari mig att tänka på en riktigt lättirriterad typ som plötsligt engagerat sig i någon slags trafiksituation och anser att ingen av bilförarna kan hantera sina fordon.

Pressen anser att maskineriet inte fungerat hos storlagen Argentina, Brasilien, Tyskland - de där lagen som ska komfortvinna varje match med 3-1. Jag håller med Mertesacker som ilsknade till och frågade om journalisterna tror att de (Tyskland) spelat mot clowner (Algeriet).
Med undantag av Spanien som föll ihop totalt har ju dessa storlag de facto krånglat sig vidare trots knackiga perioder i matcherna. Motståndet har skapat knackigheten. Många av årets VM-lag har bjudit upp till dans och utmanat på bästa tänkbara sätt. Varje match är ett nytt scenario, en ny situation. Argentina, Brasilien och Tyskland kommer nog att knacka sig vidare tills de stöter på varandra... "det har de alltid gjort".
- Även om jag verkligen inte gråter blod ifall Colombia slår ut Brasilien.
- Även om jag inte heller blir deppig ifall Costa Rica skräller en gång till och spöar gamla favoriten Holland.
- Även om Tyskland kommer att ha häcken full av Frankrike.
- Även om det skulle vara hur mysigt som helst med Belgien vidare efter bragd mot Argentina.

Det är något speciellt med att se VM-fotboll i sommarnatten. Stjärnorna blir tydligare då - trots att det är ljust.

Kottfri cykling

Om en månad...

Kära gamla Pensalarunda

"Fantasin sätter inga gränser" skrev jag i ett tidigare inlägg. Synd att jag inte har någon fantasi för dagens vända i Wawen blev - hör och häpna - en sk. Pensalarunda.

Pjah. Det var helt enkelt också den sträcka och den tid jag ville ge mig själv idag. Inte mer än så. Då är nämnda runda väldigt lämplig. Dessutom hade jag inte planerat in någon sightseeing på dagens cykelträning. Om sanningen ska fram har det (sightseeing) skett synnerligen sällan.

Kroppen kändes lite bättre än senast jag försökte något och tiden blev också putsad. Körde utan tak (huv) så det tog förstås emot någon extra watt. Samma gällde däcken som fick vara lite löst pumpade idag - för komfortens skull. 

Med rätt kropp (läs form), rätt däck och rätt aerotrimning så borde det börja bli möjligt för mig att knäppa den där Pensalarundan under en timme. Då beror det ju också på hur det ser ut med trafik vid korsningarna och hur man tänker med start och stop i stan. 

Viktiga saker! Mycket viktiga saker!

Men så är den här bloggen också endast till för de mest centrala frågorna i livet.

Förresten, gruvligt vad det är tungt att hålla fart från Munsala och hem

Liten torginvasion

Människor som delar vissa intressen tenderar som bekant att klumpa ihop sig på ett eller annat sätt. På det där Facebook finns t.ex. en grupp som heter Velomobiler i Norden och där råkar jag som av en händelse vara med. 

Många andra nordiska velomobilägare råkar också vara med i den gruppen - tänka sig. 

Bland annat gäller det även världens nordligaste boende velomobilägare. Han heter Urpo Taskinen och bor i Juoksengi, ett stenkast norr om polcirkeln i Sverige.

Denne man har nu trampat sig söderut på vår sida Bottenviken och genom [det där] Facebook var vi lokala velomobilägare väl informerade. Vi mötte upp och samlades på torget - alla utom en Nykarlebyvelomobilist som istället dragit iväg till Vasa på en annan samling med liggcyklister.

Håkan Löfqvist och jag körde iväg mot Strandcamping-hållet för att möta Urpo. 

Vissa bilder vet man inte om att man tar. Den nedre bilden är dock medvetet tagen. Den beskriver ett historiskt ögonblick. Två fb-vänner möts för första gången i verkliga livet.

Sedan blev det kaffe och gris vid Strandcamping och därpå följde alltså förtätningen av velomobiler vid Jakobstads torg. ÖT var också på plats.

Ja! Jag utövar lite yoga medan de andra pratar. Man blir sån av liggcyklar.

50 km halvdöd kolja

Om en dryg månad är det finländska mästerskap. Allehanda radikala hippie-cyklister drar då sina alternativa liggtrampfordon till Nokias testbana i ... Nokia.
Ni vet... det är där de brukade testa telefoner och gummistövlar.
Där ska det köras varv på varv.

Som enda cykelmålsättning den här sommaren hade jag tänkt befinna mig på nämnda tillställning.
Det tänker jag fortfarande.
Två "grenar" är jag åtminstone med i.
- 200 m sprint med flygande start.
- 1 h
Med 1 h menas alltså att man kör i en timme och den som hunnit köra längst vinner.
Dessa två lopp är på lördag 2.8

På lördagskvällen startar också ett 24 h-lopp
... som alltså avslutas på söndagskvällen. Det loppet får någon annan ägna sig åt.
På söndagsmorgonen startar ett 12 h-lopp och på förmiddagen ett 6 h-lopp.
Det där 6 h-loppet kunde eventuellt vara något jag anmäler mig till... under en tillfällig mentalkollaps.
6 h sittliggandes i Wawen är väl vispgrädde i jämförelse med t.ex. Vätternrundan.
Men har man inte tränat distans så har man inte.
Vi får se.
Till Nokia åker jag i alla fall.

Visserligen tar jag det hela mest som en allmän liggcykelträff men det skulle ja vara skoj att även kunna klämma ur sig lite lämpliga hastigheter vid tillfället i fråga.
Dagens lilla vända via Jeppo och Pensala skulle därför innehålla lite annat än det normal-veva-hålla- tryck-precis-under-tröskeln-utan-att-gå-sig-blå-men-hålla-jämn-hastighet.
Några små sprintövningar inklämda i trampandet kunde nog vara kul - tänkte jag.
Det var det inte.

Nu vet jag nämligen vad som försvinner om man inte tränar på riktigt.
Sprintkapaciteten! En kapacitet jag förresten aldrig haft - så den har inte försvunnit. Men ändå.
Jag sprintade som den ynkligaste och svagaste lilla klena kraftlösa jag.
Med dagens prestationer skulle jag bli toksist i vilket cykeljippo som helst.

Sprint i velomobil är taktik.
Hur lång ansats ska man egentligen ta? Hur ökas tröttheten och mjölksyran så lite som möjligt innan själva sprinten? Lång ansats och svag acceleration eller tvärtom... eller mitt emellan?
Jag måste också gå på lättare växlar mycket längre - inte växla till sirap för snabbt.

Faktum är att hela rundan var torsk, sillsallad, lake, kolja. Kroppen var trött helt enkelt.
Lite sämre medelhastighet än "normalt" kan dock ha berott på att jag inte hade huven/taket på. Testade en ny hjälm som precis anlänt till min samling "viktiga cykelrelaterade produkter".
Hjälmen känns bra på skallen. Den har inga av de där spretiga fenorna som så många cykelhjälmar har - bl.a. mina gamla hjälmar - och som gör att de inte passar i velomobilen.
Huven kan jag också ha även om hjälmen är på skallen.
... och så är hjälmen så där modernt ääero också. Blir värsta trendtönten på racern.